Det var just ett jordskalv i området där jag bor och när det hände så trodde jag först att det var ett rejält snöras och det kändes som att hela taket skulle rasa in. Jordskalvet var det starkaste skalvet jag har känt i hela mitt liv. Jag har nu pratat med mina föräldrar som är på stugan och kik:at med mina kompisar och ingens första eller ens andra tanke verkar ha varit att det var ett jordskalv, de har tänkt på allt från bomber, asteroider och jättefåglar på taket till björnar, lastbilar och renhjordar som sprungit förbi (även om de flesta av dessa tankar snabbt blev avfärdade p.g.a. deras otrolighet, speciellt den om fågeln, jag vet inte riktigt hur den tanken formades i pappas hjärna...). Allt det här visar väldigt tydligt hur oförberedda vi är. På Amerikas västkust lär man alla barnen vad de ska göra när marken börjar skaka, de har jordbävningsövningar och alla är redo, men när fönsterrutorna började skallra så tänkte jag inte att jag skulle sätta mig under bordet, jag följde katten ut ur huset för att se vad det var som hände och för att jag tyckte att det skakande huset var läskigt. Visst, de flesta har nog hört om hur man ska reagera någon gång i skolan, men det kommer inte naturligt, allt sådant sitter för långt bak i hjärnan. Här i lilla Sverige sker det så sällan jordskalv som man känner av, de enda som jag har varit med om var bara så kraftiga att det lika gärna hade kunnat vara en lastbil som susade förbi huset, knappt någonting man reagerar på. 
  Egentligen var ju skalvet inte så kraftigt, inte om man jämför med andra på andra ställen på vårt ömkliga lilla klot, och inga hus rasade eller liknande, men tanken på att om jordskalvet hade varit en ordentlig jordbävning så hade ingen varit förberedd att hantera situationen är skrämmande... Men tänk positivt, det var iallafall inte en ny art av jättefåglar som kommit för att invardera :)