Jag har inte skrivit här på ett tag eftersom att jag trodde att ingen läste min blogg (och för att jag var lat *gubbis*), men tydligen så var det några som gjorde det och de tyckte att jag skulle börja skriva igen. Så nu börjar jag skriva igen. Kanske. Det här inlägget iallafall (jag får skriva ihop iallafall om jag vill, min blogg, mina regler).

  Min klass har farit ute på en "Årskurs-6-turné", vi har spelat åtta låtar för sexor och några andra mellanstadieklasser från Piteås skolor. Vi har även berättat lite om vad det innebär att gå i musikklass för att få dem att söka. 

  Men hur som helst... Idag var sista dagen på turnén och då spelade vi även för några av vår skolas klasser, bland annat musikklassniorna. Efter skolan kom en av dem och berömde mitt scenspråk, jag sa tack och betedde mig typ som en normal människa. Men en stund senare kom hans kompis eller någonting (som jag inte känner eller vet vem det är) och då sa den första killen:

  "Visst hade hon bra scenspråk?", och hans kompis sa:

  "Ja, verkligen!". Trött som jag var efter den lilla turnén så kopplade inte riktigt min hjärna med vad den skulle göra. Så jag vinkade till killen. Som stod cirka två meter bort. Jag vinkade. För det är ju så man säger tack... Eller inte. Good job, Rebecca.

 

  Jag berättade det här för mamma vid matbordet och hon skrattade nästan ihjäl sig (det är ett uttryck, chilla, min mamma mår bra...). Men min bror tyckte att jag var pinsam och sa att jag behövde öva på min sociala kompetens. Och ja. Det gör jag. 

 

 

PS. "Gubbis" är namnet på en streckgubbsemoji som rycker på axlarna, en tjej i min klass kom på namnet :) 

DS. Mellanstadieklasser*, jag har ändrat det nu era övergrammatiska idioter (halva min klass, för er som inte förstår).